Tankar om ensamhet

Vinter - det känns avlägset - Sommar - Oj så länge sedan för att inte prata om - Våren - och - Höst - Nej inte än. Alltså var är vi då? När sommaren har varit och hösten inte kommit där är jag nu. Det är skittrist, det händer inget. Eller snarare fel saker händer. Det är dags att flytta tillbaka till skolan igen iofs bara fär att avsluta det sista året. Och appropå det, nu brjar det. Allt börjar Massa plugg, en replokal ska byggas, ett projektarbete ska spelas in, jag måste nog träna en massa och essutom ska jag hinna leva ett liv som känns värt besväret. Det är inte så att jag i vanliga fall är pessemist men just nu mitt i ingenstans känns allt grått och trist. Men om jag ska vara lite positiv så kommer jag lite närmare en del människor som börjar intressera mig mer och mer. Och den värsta svackan är över nu. Jag log idag och skrattade med hela själen det kändes så skönt. Livet skulle vara som en leverpastej macka, Jag menar det är inte alla som har smörgåsgurka överallt... Läggdags imorgon bilen och kanske en ny frisyr.

Puss and good bye!

Nej dt går inte som jag vill att det ska göra riktigt... Det gör väl inte alltid det. Jag vet att det är så men just nu vet jag inte ens vad jag vill. Hitta en vän att dela allt med att leta upp denna någon någon speciel att berätta alt för.

Jag skrev ett brev till nån inatt det var rätt så långt jag kom ingen vart. Jag skrev om tankar skrev om hopp jag tror jag skrev att jag ger upp. Ser ingen början inget slut nej nu vill jag bara ut och leta ljus i havet. Det kanske finns ett ljus för mig och ett för dig. Ett ljus för oss i nästa dopp. för det är dags nu ja dags att gå.

Född i Stockholm flyttat runt lite men istort sätt uppvuxen i partille. Jag har inte svårt att anpassa mig för att citera Metallica så "Where I lay my head is home" Det känns så, fan jag kan flytta in lver en helg på ett vadrar hem och det känns hem, jag minns att senast vi flyttade med familjen vandrade jag vilse i huset den första timmen men efter första natten var jag hemma. Men endå aldrig riktigt. Nu idag kom jag upp till den plats som alltid känts som hem, en plats där familjen samlats vänner funnits och livet varit fridfullt. Det har alltid varit platsen där kudden alltid funnits. Den fanns inte där idag när jag kom hit. Det är nästan så en tår faller... Jag undrar var hem finns för mig...

Vi delade en drlm en fantasi, att vara dem som alla ville bli. En önskan om att en dag få stå på scen i strålkastarnas sken. Höra publiken sjunga med i våran song, åtminstone för en enda gång. Jo för dig tror jag det kommer går bra, ja du har ju det där, det där som man ska ha.

Kung gitarr det är du min vän... See ya on stage man!

I've been working all summer or atleast, so it feels. But today I resigned. 4weeks of vacation before i'm back to school. It's great. I was promised sun and warm weather but it didn't show. FUCK! So I been working on my house instead. Guess it's fine. And the got damn water is so cool that I'm still freezing. So here I am. In front of the strange friend of mine (problaby my worst enemy), the computer and writing this very first blogg of mine. Guess I'm fine, guess it's good. Noone knows what will happen when the sun rises. Guess it's time for bed. But still sometimes:

Life stinks, love is tuff and people suck big time!