Tankar om ensamhet

Som ett cykelstöd...
Alltid vid din sida, så att du kan luta dig mot mig
Alltid i vägen och du fäller bara bort mig när jag inte behövs längre...

Det  var nån som gillade den liknelsen
Jag tror inte det, men lite poetiskt är det visst

Nytt golv, en ny grund att stå på
Jag jobbar mig uppåt, var på gymmet idag

För att vara 188cm lång och väga 78kg är jag väldigt liten...
Oerhört liten, jag räcker knappt till

Dessutom har jag ont, men golvet blev bra..

När humöret inte längre är med och energin sprudlar någon annanstans
Det är då tankarna ger sig iväg på nya upptäktsfärder

Klockan var 04.17 och jag har aldrig sakant någon så mkt
Samtidigt bestämde sig somliga tankar för att vandra förbi någon annan träsket

Jag var minsan helt säker, idag vet jag ingenting
du är oberäknerlig, jag är velig

Ibland hjälper det inte att man har 2993 fria sms kvar att skicka
kommunikation är förbannat svårt

Liten och stor ska börja på nått nytt, stor har utmanat liten
liten kommer glömma allt inom en vecka, fast det är klart vi är j inte helt lika

Om sisådär 11timmar och 20 min är jag halvvägs
"Halvvägs till framtiden" (ett skamligt citat)

Mitt namn är ambivalent och jag se dig igen

Varför gör jag det här, slår mig ner här o skriver då och då?
Jag antar att man kan kalla det terapi, att få sätta sig ner och skriva av sig en stund.
Det är oxå en möjlighet att få full uppmärksamhet för en kort stund från någon som läser.
Samtidigt är det inte många som läser, men jag är inte ute efter att ha en massa läsare.
Då hade jag nog bloggat betydligt oftare.
Men tack för att du läser.

Jag ljög för mig själv och insåg sanningen försent, det är väl en klassiker antar jag.
Men likt förbannat kändes det för jävligt.
Borde tagit chansen när jag hade den.

Nu har den dykt upp igen...
Vill jag fortfarande samma sak, har egentligen inte funderat på det förrän nu.
Jag är i vilket fall oerhört nyfiken på morgondagen.

Om chansen dyker upp ska jag ta den?
Jag vet inte själv vad jag ska göra eller hur du kommer göra.

Men härligt ska det bli...

Livet går i perioder, igår skrek solen oss i ansiktet och mina axlar gnäller fortfarande.
Det var helt underbart, nästan lika underbart är vemodet som sveper in med de de västliga vindarna.

Grått är en oerhört vacker färg. Fönstret har spruckit och i en annan del av världen sitter en flicka nu på tåget på väg söderut. Det är lycka det...

Jag drömmer om att få ett par månader med lite missmod och sena kvällar, har fått för mig att det skulle vara lite lättare då. Kanske flytta ut till torpet ett par veckor.

Jag har suttit och diskuterat framtid idag, det konstiga var att jag fick medhåll från oväntat håll.
Lev sa hon. Hur fan ska jag ta det egentligen? Måste jag revoltera då?
Det här med omvänd(?) psykologi är väldigt komplicerat och svårt att förstå sig på.

Jag drömmer om en framtid i en annan del av världen, kanske i ett tåg på väg söderut.

Tårade ögon, ömma och irreterade. Det är komplicerat, jag försöker förklara att jag befinner mig där nu. Jag komplicerar saker här och tänker i omvägar i allt. Men jag trivs här ibland. Det kan vara skönt att tycka synd om sig - mig - själv ibland.

Jag är väl oroad av alla tankar på var det ska ta vägen.

Just nu hatar jag att bo i källaren alldeles under min mamma som försöker sova...

Tänka sig, efter ett par veckor, eller ah månader är det ju faktiskt nu, känns det som om vinden vänder. Jag har gått arbetslös eller mellan två jobb är det ju faktiskt. Har ju anställning i september igen (som om inte det vore avlägset)

Inte en dag utan att mamma eller pappa kommer och väcker mig kl. 8 och säger att det ädags att kliva upp eller "Har du sökt några jobb idag?" Häromdan ringde de från Ikea och idag från komet. Va fasen som det verkar nu är det inte direkt VD jobb på nån stor firma men det är jobb...

Går det att märka ton på cybernet? Min ton är lycklig, jag får jobberbjudande, ikväll ska jag på mamma mia och på fredag till london. Snacka om att man är humärsmänniska.

Peace out mtf - En lyckligare Anders