Tankar om ensamhet

Varför gör jag det här, slår mig ner här o skriver då och då?
Jag antar att man kan kalla det terapi, att få sätta sig ner och skriva av sig en stund.
Det är oxå en möjlighet att få full uppmärksamhet för en kort stund från någon som läser.
Samtidigt är det inte många som läser, men jag är inte ute efter att ha en massa läsare.
Då hade jag nog bloggat betydligt oftare.
Men tack för att du läser.

Jag ljög för mig själv och insåg sanningen försent, det är väl en klassiker antar jag.
Men likt förbannat kändes det för jävligt.
Borde tagit chansen när jag hade den.

Nu har den dykt upp igen...
Vill jag fortfarande samma sak, har egentligen inte funderat på det förrän nu.
Jag är i vilket fall oerhört nyfiken på morgondagen.

Om chansen dyker upp ska jag ta den?
Jag vet inte själv vad jag ska göra eller hur du kommer göra.

Men härligt ska det bli...

Livet går i perioder, igår skrek solen oss i ansiktet och mina axlar gnäller fortfarande.
Det var helt underbart, nästan lika underbart är vemodet som sveper in med de de västliga vindarna.

Grått är en oerhört vacker färg. Fönstret har spruckit och i en annan del av världen sitter en flicka nu på tåget på väg söderut. Det är lycka det...

Jag drömmer om att få ett par månader med lite missmod och sena kvällar, har fått för mig att det skulle vara lite lättare då. Kanske flytta ut till torpet ett par veckor.

Jag har suttit och diskuterat framtid idag, det konstiga var att jag fick medhåll från oväntat håll.
Lev sa hon. Hur fan ska jag ta det egentligen? Måste jag revoltera då?
Det här med omvänd(?) psykologi är väldigt komplicerat och svårt att förstå sig på.

Jag drömmer om en framtid i en annan del av världen, kanske i ett tåg på väg söderut.